Tällä viikolla kaikki blogissa julkaistavat tekstit on kirjoitettu tai käännetty ruotsiksi. Toivotamme kaikki tervetulleeksi ruotsiviikon pariin, olet sitten toisen kotimaisen paatunut vihaaja tai ruotsifani, tai jotakin siltä väliltä!

Under svenska veckan, är alla texter i vår blogg skrivna eller översatta på svenska. Vi önskar alla välkomna till svenska veckan, lika väl hatarna som beundrarna av det svenska språket, och alla som ligger emellan!

 

Anna M:

Språkstudier kräver massor med pennor och kaffe. Bild: femme run (CC BY-ND 2.0)

Ändå sedan jag var liten har jag haft tvåspråkiga människor i mitt liv. Till exempel mina gudföräldrar och deras barn var alla tvåspråkiga. Jag var vana vid svenska språket, och kunde inte förstå varför man talade om “tvångssvenska”. Jag studerade svenska ända från tredje graden tills jag utexaminerades från universitetet.

 

Jag har alltid varit fascinerad av litteraturen och kulturen på svenska. Det har varit något annorlunda, men ändå något bekant. Såsom för många finska barn, var böcker av Tove Jansson och Astrid Lindgren viktiga för mig. Som vuxen läste jag dem på svenska, och kände mig lite närmare den svenskspråkiga kulturen. I mitt sinne, den finlandssvenska kulturen är förknippat med havet och skärgården, medan den svenska kulturen har samband med skogen och landsbygden. Jag tror att det här beror på att jag har läst sagor, inte på någon verklighet.

 

Jag har använt svenska på nästan alla mina jobb. Särskilt i kundtjänstarbete tror jag att jag borde använda svenska så ofta jag kan. Finland är faktiskt ett tvåspråkigt land. Trots det, har mina kunskaper i svenska ibland försvagats. Om jag betjänar tvåspråkiga kunder, många bara byter svenska mot finska när de märker att jag inte är svenskspråkig. Nuförtiden översättar jag då och då från och till svenska, men långt ifrån så ofta jag önskar. Jag hoppas att jag kan arbeta på svenska mycket mera i framtiden.

Minna:

Jag var alltid en så kallad tians flicka. Jag tyckte om att studera svenska, engelska, tyska… Men efter gymnasiet behövde jag inte längre svenska (eller tyska), och jag lyckades glömma nästan allting jag visste om det svenska språket.

 

Nästan tjugo år senare studerade jag för ett jobb där jag var tvungen att kunna åtminstone lite svenska. Efter mycket arbete och några tårar (inget blod, lyckligtvis), är jag nuförtiden ganska nöjd med mina kunskaper i svenska. Jag kan vanligen handla alla situationer, men är inte helt flytande. Jag hoppas att jag kan en dag klara mig på svenska utan hjälp av Google translate…

Anna:

Jag var en av dom som studerade “tvångssvenska” när jag var ung, och jag tyckte att jag aldrig ska använda mycket svenska i mitt liv. Jag studerade franska och spanska istället, och svenska bara eftersom det var obligatoriskt.

 

För nästan femton år, hade jag rätt – jag använde väldigt lite svenska. Trots det, hade jag alltid svenska i min CV som ett av mina språk, eftersom i den offentliga sektorn måste man tala svenska, åtminstone i teorin. Då flyttade jag till Centraleuropa för att jobba i en servicecenter för Norden, och min nya chef tänkte att jag kan prata svenska. Eh… Jag hade två alternativ: jag kunde antingen ta bort den där raden från min CV eller börja prata svenska. Jag valde att prata svenska. Hur svårt kan det vara, miljontals svenska barn gör det varje dag?

 

Min frälsning var att jag egentligen inte behövde tala svenska, utan jag behövde bara skriva det, och jag hade Google Translate. Efter några veckor hade jag samlat en lista över fraser som jag sedan använde i mina meddelanden. “Tyvärr kan vi inte…” “Vänligen fixa…” Jag hade en Excel-arbetsbok som genererade meddelanden för mig på tre språk.

 

Min svenska chef var nöjd med min arbete, och det var våra kunder också. 🙂