Tällä viikolla kaikki blogissa julkaistavat tekstit on kirjoitettu tai käännetty ruotsiksi. Toivotamme kaikki tervetulleeksi ruotsiviikon pariin, olet sitten toisen kotimaisen paatunut vihaaja tai ruotsifani, tai jotakin siltä väliltä!

Under svenska veckan, är alla texter i vår blogg skrivna eller översatta på svenska. Vi önskar alla välkomna till svenska veckan, lika väl hatarna som beundrarna av det svenska språket, och alla som ligger emellan!

Svenskar älskar kanelbullar. De har även kanelbullens dag i oktober. Bild: Stina P.

Hej på er alla! Jag är Stina, 40+, och kommer från Sverige. Nu har vi svenska veckan i bloggen och jag tänkte skriva lite grann om hur det har varit att leva i Finland. Jag var alltså åtta år när min familj flyttade hit.

Eftersom jag är född i Sverige och bara hälsat på släktingar i Finland under mina första år blev det en slags chock att flytta till Finland. Allt var ju väl, jag hade vänner som talade både finska och svenska (och massa andra språk också). Jag kände mig van vid två språk och växlade dem på grund av vem jag pratade med.

Jag hade hoppats att få fortsätta i en svenskspråkig skola men tyvärr gick det inte. Annars var livet i Finland ganska likadant som det skulle ha varit i Sverige, utom språket såklart. Finnar är i allmänhet mera inåtriktade och raka på något sätt.

Från de första dagen minns jag att allt var hemskt spännande. Maten i den finska skolan var konstig. T.ex. en dag fick vi fil och bär som efterrätt. Jag tittade förskräckt på den vita slemmiga massan och undrade om finnar är helt kloka när de äter sådant. I Sverige hade jag ätit bara yogurt och surmjölk. Det var andra rätter också som jag inte var van vid. Men så småningom började jag integrera i samhället. Huvudfaktorn var att jag redan kunde språket. För skolkamrater som kom från Vietnam var det mycket svårare.

På huvudstadsregionen fanns redan på 80-talet ganska mycket invandrare och för det mesta var allt enkelt. Jag brukade tala öppet om min bakgrund som barn och ungdom, och mötte då och då fördomar. Jävla hurri var något som jag ofta hörde. Jag tror att det var bara så att allt främmande var svårt att förstå och det skrämmer ofta folk.

Jag ser ut som en urfinländare (kantasuomalainen), men känner mig fortfarande inte riktigt som en. Mina rötter är ju i Sverige och jag är inte heller finsk medborgare. Jag är inte heller finlandssvensk (suomenruotsalainen). Jag är nog mest som en svensk invånare (maahanmuuttaja) eller rikssvensk (ruotsinruotsalainen). Men jag känner att Finland är mitt hemland nuförtiden och det känns redan svårt att tänka sig att någon dag flytta tillbaka i Sverige.

Under de senaste åren har jag funderat på varför jag är välkommen i Finland, men någon från Mellanösten inte är det. Även om jag var sjukskriven eller arbetslös, en slags samhällets parasit, skulle majoritetet av invandringskritiska bekantar hellre ha mig än en iransk person här. Det känns konstigt. Vad gör skandinaver eller européer så speciella?

Svenska äpplen. Bild: Stina P.

Jag frågade min dotter, 18 år, vad hon tänker om den svenska kulturen och språket. Jag har ju ofta undrat hurdant arv ger jag henne. När hon föddes, beslöt jag att tala bara finska med henne (hennes pappa är finsk), men nu är jag lite ledsen över det. Jag tänkte att min språkkunskap inte mera är tillräcklig och dessutom, vad skulle hon göra med språket hon inte kan perfekt? Och med vem skulle hon tala det med? Mina föräldrar kanske? Jag var också rädd att jag skulle stänga ut hennes pappa om jag talade svenska med barnet och finska med maken.

Dottern säger att det är mest trevligt att vara halv svensk. Hon tycker om språk i allmänhet och hon skulle ha velat lära svenska redan som barn. “Svenska språket och Sverige är ofta närvarande hos oss. Vi tittar på Yle Fem och när mamma pratar med mig kan hon plötsligt byta till svenska. Jag förstår det mesta, jag har ju studerat svenska i flera år. Hon förklarar på finska om jag inte förstår något.”

“Det är speciellt rikssvenska som jag är van vid. När jag tog studenten, var det lite svårt att lyssna på finlandssvenska i hörförståelseprovet. Det låter fortfarande lite konstigt.”

Vår familj har hittat sin egen stil att vara svensk och använda svenska språket i det finska samhället. Även om svenskan inte är det viktigaste språket i Finland, finns det orter och arbeten där man måste kunna det.